Legenden om Spader Dam- Drottningens namn

”Är det värt det?” frågade Spader Knekt sin drottning Spader Dam.

Spader Dam såg fundersamt mot sin soldat. Hon förstod inte vad han riktigt menade. Men med bekymmersamma ögon såg han mot hennes hals. Den var märkt med ärr. Ärr som är svåra att läka.

”Är det värt att offra sig, för kärleken?”

Spader Dam såg fundersamt mot knekten. Hon visste inte svaret själv. Hon visste inte heller hur länge hon skulle tvingas att offra saker. Det var det hon var rädd för. Spader Kung är död. Det var ett högt pris hon betalade.

”Kärleken är lite som en rysk roulette. Du vet aldrig när du får kulan emot dig. Men du hoppas ständigt att saker och ting ska gå bra. Du offrar och du försöker, i hopp om att det ska löna sig. I hopp om att någon ska sakna dig och tänka på just dig. Någon, vars hjärta värker för dig när den personen ser dig lida. Någon som tänker på dig.” sade Spader Dam.

Spader Dam gick omkring. Hennes blick var i djupa tankar. Hon hade många minnen inom sig. Hon hade upplevt mycket. Håret föll bak mot hennes rygg och hennes silvriga krona sken i solljuset.

”Finns det någon som har känt så för Spader Dam?” frågade Knekten.

Spader Dam såg mot Knekten, sedan så satte hon sig ner i en fåtölj och såg upp mot taket.

” Det var länge sedan, jag minns det väl. Men det har gått lång tid nu. Minnena av hur det kändes finns inte längre kvar” sade Spader Dam.

Det var många gånger Spader Dam undrade hur mycket hon egentligen betydde för andra. Vissa gånger kunde hon inte se det. Hon visste inte deras intentioner. Hon visste inte heller hur hon skulle ta reda på vad de egentligen menade. Vem var värda att lita på?

Hon hade fått kulan mot sig. Hon hade offrat sig. Det speglades i hennes sätt att gå och hennes sätt att vara.

”Men om det är som en rysk roulette, är det värt att bli skjuten? Varför ge sig in i ett spel som kan ge en så mycket smärta?”  frågade Knekten.

Drottningen log. Hon drog upp sitt svärd och såg på det. Svärdet sken i all sin glans. Sedan vände hon sig om mot Knekten och sa:

”Alla har vi den avlägsna drömmen om att en gång bli älskade för vad vi är. För en del har det varit enkelt. Men för många innebär det stora uppoffringar. Det är som att gå ut i ett krig i ditt sinne. Du vet inte om du kommer att överleva eller gå segrande därifrån. Jag har älskat och förlorat och mina förluster är märkta på mig. Ren kärlek slutar sällan lyckligt för mig. Jag har inte gjort mig förtjänt av den. Den rann ur mina händer. Jag förlorade. Men trots det så var jag tvungen att vara sann. Annars skulle hjärtat bli ännu tyngre. Jag skulle ångra mig för resten av livet.” sade Spader Dam

Hon såg mot sina händer. Hennes händer var slitna. Hon slöt ögonen. Hon var så fin. Hennes ögon var så intensiva. Hennes hår var tjockt och svallade ner längst hennes rygg. Händerna var små och nätta. De var inte gjorda för att svinga ett svärd eller ge sig ut i strid. De var inte gjorda att bli förstörda på det viset. Men hon skulle överleva och vara sin egen kung. Det fanns ingen annan vid hennes sida. Det fanns bara hon.

”Jag undrar om jag någonsin kommer att bli förstådd. Jag undrar om någon kommer att lista ut mitt namn. Den som inte förstår mig, kan heller inte förstå mitt namn.” sade drottningen.

Spader Knekt gick fram till Spader Dam. I hennes öra så viskade han hennes riktiga namn. Spader Dam log och nickade. Han verkar ha förstått vem hon var.

”Den som förstår, ska gå fram till  er och säga att det är du som är Spader Dam. Den personen kommer att stå bakom dig. Förhoppningsvis ska du inte behöva offra mer eller blöda i sorg. Förhoppningsvis kommer du att bli lycklig en dag. En dag då inga tårar ska fällas mer. Kungens krona ska tillfalla i rätta händer. Den dagen, då kommer det Försvunna riket att återupprättas ”sade Spader Knekt.

Med de orden gick han sin väg och lämnade en Spader Dam med tårar av hopp.

Fortsättning följer

Legenden om Spader Dam

Vem är Spader Dam?  Egentligen så känner alla henne, ändå så känner ingen henne.  De flesta vet vem hon är, men ingen vet hur hon tänker.  Ändå så är hon lika mäktig som en kung.  Hon vägrar att bli behandlad lägre än något annat.

I tarotleken heter hon Drottningen av Svärd.  Men det är samma person vi pratar om.  Egentligen är hon känslig, men det är inget hon vill visa i första taget. Hon klarar sig själv, då hon har smakat på svek, sorger och ensamhet.

Hon är en svärdsmästare. Sättet hon svingar på kan lätt döda någon. Hon bär på ett svärd som kan dela sig i två och bli tvillingsvärd. Men trots att hon är en svärdsmästare, så är hon inte ute efter att döda. En gång för länge sedan så dödade hon Spader Kung, något som hon ångrade bittert. Det var meningen att han var den som hon skulle förlita sig på, kungen av hennes hjärta. Men det hela slutade inte som hon hade tänkt sig.

Nu ligger hans krona i en ask hon sparat. Hans krona var mycket vacker och kronan pryddes av gravyer av drakar, änglar och demoner. För det var så han var, Spader Kung. Han var fylld av drakar, änglar och demoner.

Beroende på vem som blev kung, så ändrades kronan efter den personens hjärta. Kronan speglade bärarens själ. Det gällde även Spader Dam. Hennes krona pryddes av en måne, örnar och rosor. För det var så hon var och kronan speglade det.  Hon höll upp Spader Kungs krona i det klara solljuset.

”Vem är det som ska få bördan att bära dig härnäst?”

Spader Dam var rädd för att ge någon den efterlängtande kronan. Den som bar kronan sist gick mot en säker död. Spader Dam kände att det låg en förbannelse mot den som valde att bära hennes krona. Hon såg mot den med en sorg i sin blick. Den var vacker, men den hade ett tungt ansvar vilandes över sig. Att vara kung handlar om att kunna ta ansvar för sitt land och stå sig likt en stark mur brevid drottningen. Han är hennes jämlike.

Hon såg ut genom fönstret och tänkte på en dröm hon hade en gång för länge sedan. I sin dröm mötte hon Riddaren av Bägare i en duell. Riddaren av Bägaren log mystiskt under sin hjälm. Han ville inte slåss mot henne, ändå så följde han hennes slag med jämna steg. Tillslut så avgjorde han kampen genom att slå bort hennes svärd med sitt.

” Du vill egentligen inte slåss mot mig. Det är därför du låter mig vinna, Drottning av Svärd” sade han.

Det gjorde Spader Dam arg. Vem var han som var så oförskämd som sa något sådan till henne? Hon såg mot den heltäckta riddaren, men hon kunde inte se hans ansikte. Hon sparkade ner honom och riktade sitt svärd mot hans strupe.

”Jag kan döda dig närhelst jag önskar…” sade hon.

”Men det är inte din sanna önskan, eller hur? Du vill att någon ska följa dina steg. Dina rörelser. Du vill ha någon som står där vid din sida, nu och alltid. Som kan slåss med dig, när du slåss. Som gråter när du gråter.  Som ler när du ler. Och som är din jämlike. Som tycker om dig precis för den du är. ” svarade Riddaren av Bägare.

Spader Dam blev alldeles tyst. Hon sänkte sitt svärd. Riddaren av Bägare hade läst av hennes intentioner. Hon var arg på honom för att han hade läst av henne. Samtidigt kände hon en viss lättnad.

Riddaren av Bägare reste på sig. Han tog fram en bägare som han fyllde med vin. Sedan hällde han vinet över sig själv och blev en kung. Han tog tag i hennes svärd som hon höll i.

”Vi skulle inte längre bli två vilsna själar. Vi skulle bli en enhet. Ditt svärd är mitt svärd. Mitt svärd är ditt svärd. Och ensamma skulle vi aldrig bli. Så gråt inte mer, Spader Dam. Snart kommer du inte att bli ensam mer. Det är mitt löfte till dig. ” sa Riddaren av Bägare.

Han kysste hennes kind och sedan försvann han i törnrosblad. En tår föll ner ifrån Spader Dams kind och hon vaknade.

Hon undrade om den drömmen skulle bli sann. Det visste hon inte. Kronan låg och väntade i hennes ask. Den lyste klart. Hon log ett litet leende. Om det visade sig att drömmen blev sann, då skulle Riddare av Bägare få hennes krona. Om nu han finns överhuvudtaget.

Fortsättning följer.

Saknad

Det är sällan jag uppdaterar med två poster per dag. Men eftersom det inte finns ett annat ställe att ventilera orden på, så känner jag att jag måste göra det här.Platsen där orden lever och där jag kan känna att mitt hjärtas slag bankar genom dessa ord.

Det finns så många människor jag saknar att vara med. Som jag saknar att skratta med tills magen bara värker av all skratt. Som man bara delar allt med.

Men allt eftersom tiden kretsar vidare så blir det alltmer sällan man ses. Jobb och skolan tar stor plats. Folk flyttar till andra städer. Möten och hobbies tar också sin tid. Och efter ett tag så märker man hur länge sedan det faktiskt var man sågs. Ibland när jag ser en del umgås med sina vänner, så tänker jag på mina. Hur jag faktiskt saknar alla. Hur tomt det kändes när en del av dem flyttade och hur man själv känner tomheten ekar ända in i själen. Eller hur man märker hur mycket alla jobbar. Och så sitter jag, en söndagskväll och tänker på alla.

 

Jag saknar er. Ni fyller mitt liv. Man blir som ett skal utan er. Avståndet är så smärtsamt. Jag vill bara rusa ut till er, nu med detsamma, om jag bara kunde.  Jag vet, jag låter teatralisk. Men jag är så tom och ledsen när jag inte kan träffa er. Jag saknar er.

Jag hoppas att jag kan se er snart.

 

För avståndet gör mig galen.

Cosplay

Jag har börjat sätta igång med cosplayen. Som många vet så har jag nämnt att det ska bli en catsuit. Jag hade tänkt ge mig att försöka göra Celty Sturlsson ifrån Durarara!! Lustigt att göra en heltäckande dräkt. Det kommer inte att bli några konstiga miner eller något sånt. Så länge jag gör dräkten bra, så kan det inte bli några misslyckade miner.

Hitills kommer den här dräkten att bli en av de mest betydelsefulla cosplays jag har gjort. Dels har jag aldrig byggt en hjälm, så det kommer att sätta prov på mitt sätt att forma. Dels så kommer det att bli den första cosplayen jag gör helt ifrån eget huvud. Men också så har det ett personligt värde för mig.  Att jag gör en så pass vågad cosplay som framhäver kroppen så pass mycket. Jag har mer eller mindre alltid varit  missnöjd med min kropp och tänkt att ”Nej, usch…jag skulle inte se bra ut i det där.”  Men egentligen så handlar det mer om ens egna tankar än själva kläderna i sig. Jag är en riktigt fin tjej och jag tycker om hur jag ser ut, även om det finns brister. Jag är inte perfekt.

Om man har under en tid känt att man inte är tillräckligt vacker, inte tillräckligt bra eller tillräckligt kunnig så gäller det att motbevisa sig själv varje dag och säga att det inte stämmer. Och bästa sättet att göra det enligt min mening är att cosplaya. Cosplay handlar om att testa sina gränser för vad som är möjligt att göra. Det handlar om att få en karaktär ur en bok, ur en serie att plötsligt börja leva. Och allt du har att utgå ifrån början är dig själv. Du ska få denna karaktär till liv. Och du ska bära cosplayen med stolthelt.

Och det är det som är det roliga.

Nej! Nu ska jag inte se ner på mig själv. Nu ska jag kämpa. Jag ska bevisa för mig själv och förhoppningsvis andra runt om mig vad jag har att erbjuda och hur fin jag faktiskt är. Och jag ska minsann få killen jag en gång gillade att se vad han faktiskt missade när han inte valde mig.

Det är det absoluta målet.

För jag är bra.

Provocerande att vara nykter

Ibland när jag har varit på fest så har folk sneglat snett på mig. Någonting i deras blickar gör dom upprörda över en sak.

Jag dricker inte.

Och det är så väldigt provocerande enligt många, förutom mig själv. Det finns en slags social bild att när man har passerat 18, då ska man dricka på fester. Visserligen började majoriteten tidigare än så, men efter 18 så är det en social nödvändighet. Ända tills en person kommer in som medvetet väljer att inte dricka.  Som jag.

Många tycker att det är så fruktansvärt konstigt. Varför dricker människan inte? Den frågan har jag fått ställd många gånger.  Som om det vore det mest onormala en person kunde göra.

Jag kan ibland inte förstå varför det är så provocerande att medvetet avstå ifrån något. Många säger att jag missar mycket. Men jag har smakat, och jag anser själv att jag inte missar mycket alls. Innan folk började dricka, så klarade man sig utan det hur bra som helst. Varför är det så fruktansvärt nödvändigt nu?

Ingen dömer ut en vegeterian för att den personen väljer att inte äta kött. Ingen dömer ut en person som har valt att avstå ifrån chips och godis.

Det är samma sak här. Jag avstår medvetet ifrån öl, vodka, xcider och vin.

Det är mitt egna val.

Ändå så är det så provocerande att vara nykter.

RomeoXJuliet

Det är en av mina animes som jag älskar att se på just nu av studio Gonzo. Den är baserad på den klassiska pjäsen av Romeo och Julia. Det finns skillnader dock.

I animen så har hela Capulet utrotas av Montague, förutom Julia, som ska ärva huset Capulet. Staden Verona drivs med tyranni av Romeos far. Julia tvingas att klä sig som en pojke för att inte Montague ska få tag i henne. Egentligen så drömmer Julia om att få vara en vanlig flicka. På sin 16-årsdag får Julia klä sig som en flicka och hon lyckas ta sig till Montagues bal. Där stöter hon på Romeo och blir blixtförälskad.

Det som gör historien så annorlunda är att Julia är inte så mesig som den klassiska ifrån pjäsen. Hon kan slåss med svärd och är ganska tuff för att vara tjej. Romeo är ganska mesig till en början, en riktig toffel. Ett tag blev man nästan irriterad på att han var svagare än Julia. Det förbättras dock med tiden.

Eftersom jag älskar romantik så blev jag heller inte besviken på romantiken i animen. Den var riktigt äkta, riktigt gulligt. Animen har också mycket action, så den blir inte tråkig. Introlåten är alltså den engelska ”You raise me up” fast översatt till japanska.

Helt underbar anime.

5 brustna hjärtan

De flesta har nog varit olycklig kär. Det har aldrig varit enkelt. Själv har jag varit olyckligt kär 5 ggr. På raken, det här året.

Många säger till mig: ”Melissa, du är söt. Det finns säkert någon för dig”

Ofta är det folk som redan har någon. Men jag undrar verkligen om dessa verkligen förstår, eller om de låtsas om att de gör det.  Här är det inte så skamligt av singel. Men så fort man samlas i en hop med vänner som är par, så försöker de ständigt ge en pik på att de har det så bra, för de slipper vara singel. Det är så dubbla signaler så att det inte är sant.

När mitt hjärta blev krossat för 5:e gången så kände jag att det var nog. Det får vara nog med tårar och nog med smärta.  Den här personen är en riktigt bra vän. Jag beundrar honom mycket.

Men idag så insåg jag en sak. Hur mycket jag än vill att han ska märka mig, så kommer han inte göra det. Det jag känner är ensidigt. Han ser mig inte.  Om jag inte pratar med honom, så skulle han aldrig prata med mig.  Jag är nog inte viktig i hans ögon. Men varför skulle jag vara viktig? Han tycker om en annan. Och jag kommer aldrig betyda något.  Jag har ingen riktig plats i hans liv.

Den där känslan.  Den där känslan av aldrig vara riktigt sedd, den lyser inom mig. Ändå så begär jag inget. Så osjälviskt.

Men så tittar jag på verkligheten och inser att ingen annan kommer att vara dessamma mot mig.  Och då inser jag att det är lika bra att jag är ensam.

Ändå så tycker jag inte om ensamheten. Jag säger ofta att det är bättre att vara ensam. Men det är inte vad jag önskar egentligen. Nog om det.

5 brustna hjärtan. Det är vad jag har fått stå ut med. Och nu orkar jag inte försöka mer. Nu vill jag inte få någon mer sorg.  Nu finns bara jag och jag sträcker ut mina händer mot världen.

Det här är en avskedssång till den olyckliga kärleken:

Coldplay-Shiver

Meuwcon

Jag gillade meuwcon. Det var bara väldigt varmt. Så varmt att man nästan dog i värmen.  Jag tror det var 26 plusgrader som allra varmast. Jag tror aldrig att jag har fått så många nya kompisar på ett konvent. Det är helt otroligt.  I Sundsvall är man inte någon speciell. Man är den där udda filuren som smälter in i bakgrunden. Den som inte syns. Den som inte hörs.

Att göra sig hörd är svårt. Speciellt då världen lever i sin egen värld och inte bryr sig alls så vidare man inte skriker ut sitt budskap. Det är som ett mänskligt brus, där alla vill synas och höras och bli sedda.  Den som skriker mest hörs mest. Den som klär sig på ett sätt som tilltalar andra är också den som får mest blickar.

Lite av den känslan fick jag ändå på meuwcon. Jag är nära vän med Sveriges bästa cosplayare. Eller åtminstone en av dem. Cosplay är att göra dräkter och kostymer utifrån en serie, film, tv-serie eller film. I vårt fall så gör vi det utifrån japansk populärkultur, men det funkar med annat också.

Iallafall, hon är duktig i allt hon gör. Alla ser henne. Alla hejar på henne och alla tycker om henne.  Det handlar inte om svartsjuka för hennes framgångar, utan snarare mer om: Vad fasen har jag att ge? Vad ska jag göra för att bli mer intressant, mer omtyckt?

Och så står man där och jämför sig själv med sin vän som är bra i allt. Och man känner sig så fruktansvärt misslyckad och dålig, för att folk väljer att prata med henne, men när du står brevid så blir du genast osynlig.

Men sedan kom jag att tänka ett inlägg som jag läste på Blondinbellas blogg. Jag brukar sällan vara intresserad av modebloggar, men av alla så kallade modebloggar så tycker jag blondinbellas är mest vettiga, pga av att hon skriver om ämnen som att få bättre självkänsla:

Världen är inte rättvis. Vissa föds med en perfekt rumpa och långa ben, andra duktiga på att tala, spela handboll, måla, har MVG i matte, bor i ett slott, kan prata fem språk, har en babylen hy, har en pampig walk in closet eller har världens snyggaste pojkvän. Och jag är ledsen men man kan inte ha allt! Så när du står där på festen, på det nya jobbet eller i den nya klassen och känner att du helt plötsligt känner dig sämre för att en person som du tycker verkar bättre närvarar, tänk på allt bra som du har istället! Rada upp för dig själv i huvudet, allt som är positivt med just dig. Personen framför må ha ett hollywood leende, ett långt brunt hårsvall och verkar ha världens intessantaste liv, men vad spelar det dig för roll egentligen? Du är ju du! Och du ändras ju inte något på grund av det, eller hur? – Blondinbella

Och det gjorde mig genast gladare.

Jag kanske inte är den mest intressanta tjejen på universitetet. Jag kanske inte är den tjejen som har A i grafisk design. Jag kanske inte är lika duktig på cosplay som min kompis. Jag kanske inte är den där tjejen alla vill prata med och jag är inte den där snyggaste tjejen alla vill ha.  Men jag är jag.

Jag är Melissa. Den som stannar i ur och skur. Den som har ett djup, ett hjärta som inte är gjord på flashigt utseende eller extrema ideal. Den som har en god smak och som har en egen, personlig stil. En riktigt kvinna med kurvor och som har djupa tankar om livet.  En poet, en konstnär, en känsla. Ren kärlek med andra ord. Det jag vet att jag kan ge, som ingen annan kan ge är mig.

Jag kan ge dig mig. I allt.

Så jag fick som sagt många vänner på meuwcon. Inte lika många som min cosplaymästare till vän. Men som sagt. De som inte vill lära känna mig får skylla sig själv. Jag  kanske inte är den mest flashiga cosplayaren du har sett. Men jag är mänsklig varelse med mycket känsla och djup.

Det är det som gör mig så himla bra.

(Miss)bildad

Det finns vissa perioder jag mår riktigt bra. Har aldrig ont. Är nästan helt frisk som en helt vanlig människa.  Med betoning på nästan. Helt frisk är jag aldrig.

Jag har ryggmärgsbråck eller spina bifida occulta som det så fint heter på latin. Occulta betyder dold. Det syns med andra ord inte med blotta ögat att jag har det. Förutom en liten detallj, men det behåller jag för mig själv. Vad är ryggmärgsbråck? Det är en missbildning. Ryggkotorna har inte blivit fullt utvecklade som det ska. Eftersom jag har occulta, så sitter dessa längst ner i min rygg. Så jag kan gå normalt. Men hade det suttit högre upp, då hade jag kanske inte kunnat gå. I värsta fall hade jag blivit förlamad.

Mina föräldrar berättade för mig att jag inte lärde mig att gå förrän jag var 2 år. Det berodde på just det. Jag hade dålig balans och dålig motorik.

Jag minns att läkarna alltid var så glada att se mig. Jag, till skillnad ifrån de andra såg nästan frisk ut. Med betoning på nästan. Jag fick gå för dem, stå på tå och de antecknade. Ofta så var det fläckfritt, även om de kunde se att jag var lite svagare på ett ben än det andra.

Iallafall, så fick jag beröm för att det var så fläckfritt. Av alla handikappade, så var jag så perfekt jag kunde bli. Det syntes inte. Och det var det som var bra.

Och jag är också tacksam över att jag är ganska frisk som jag är.

Men den största nackdelen med att se så frisk ut, är när du verkligen mår dåligt, så tar ingen dig på allvar. För även om jag går ”fläckfritt”  så har jag ändå ont i kroppen.  Jag får lätt ont i axlar, ben och rygg. Tunga saker ska jag helst undvika att bära helt. Missbildningen sitter ändå vid ryggmärgen, där alla nerver i kroppen går upp till hjärnan. Det påverkar mina ben, mina armar och allt sånt i högsta grad.

Många ggr känns det som om benen vill slitas av ifrån min kropp. Jag har så ont. Ofta så biter jag ihop. Eller det gör jämt. Men det finns dagar då man vill bara ligga och gråta. Man vill sluta se så fläckfri ut och bara erkänna, att det är så kämpigt. Ofta är det så att jag inte heller kan hålla den fläckfria fasaden när jag är dålig.

”Melissa. Du haltar.”

Ofta så svarar jag inte på det. Jag berättar inte vad som står på. Men jag har fått höra det några ggr. Det beror nog ofta på att ett av mina ben är svagare än det andra. Eller att jag har ont.

Det är inte lätt att bli tagen på allvar när man har en sjukdom som många inte ens har hört talas om. Som drygt ett fåtal 1000 unga har, i olika grad. Inte blir det lättare av att det inte heller syns. Jag ser så fläckfri ut.  Men, jag är inte fläckfri. Jag vet vad fysisk smärta innebär.

Ändå så har jag fixat så otroligt mycket svårigheter. Jag är så fruktansvärt stark. Jag har utmanat mig egen svaghet gång på gång och vunnit.

Men ibland, så önskar jag. Ibland så önskar jag att jag bara kunde få vara svag. Att jag inte behöver orka allting. Att jag inte behöver motbevisa världen konstant. Att jag bara kan låta mig vara svag när det är som värst och sluta låtsas. Att jag kan erkänna att jag har ont och visa den trötthet jag faktiskt bär inom mig. Utan att behöva skämmas och utan att det viftas undan.

Det är vad jag önskar.

Att få vila mig, ett tag.

Lycka

Är det så att något så abstrakt såsom lycka är omöjligt att greppa tag i? Ibland ser jag mig om och ser hur lyckliga alla andra är omkring mig. Det kanske är en illusion. Ändå så verkar de flesta är  lite lyckligare än vad man själv är. Alla verkar ha allt det kan önska sig. Alla verkar ha någon att lita på. Någon som saknar en när man inte är där.  Jag säger inte att jag inte har det själv, men det känns som om mycket av det har gått förlorat genom åren och mycket har gått förlorat det senaste halvåret.  Var finns de riktiga vännerna? Jag tror att jag med säkerhet vet några stycken som jag vet att jag aldrig skulle förlora.  Vänner som aldrig skulle svika en. Men resten vet jag inte säkert. Det kanske är meningen att man aldrig ska veta säkert. Att man alltid ska vandra i en dimma av misstänksamhet.

Det värsta är nog inte misstänksamheten. Det värsta är nog när man tror så benhårt på en annan människa och dess lojalitet att man aldrig tror att just den människan ska svika dig och lämna dig bakom. Men det är just precis det som händer. Och det gör så ont.

Och mitt i all smärta så växer denna misstänksamhet. För att det gör ont och du vet inte vad du ska göra riktigt med smärtan. Du bygger ett slags skydd, där du litar på alla, men ändå ingen. Du verkar så öppen, men egentligen så tänker du att alla kommer att lämna dig bakom en dag, samtidigt som du ser på andra, och hur lätt de faktiskt hittar riktigt sanna vänner, och du själv, du försöker, men misslyckas gång på gång. Du trodde så hårt på dem. Du gav allt du hade att ge. Men det räckte inte. Svek, sorg, besvikelser. Och du blir ensam kvar.

Ibland känner jag många gånger att jag inte vill bo kvar i Sverige. Jag är less på all svek. Jag är så less på att bli lämnad bakom. Jag tänker ofta: ”Varför försöker jag? Vad är meningen med att försöka? ”

När kommer min lycka, utan en massa intriger? Finns det överhuvudtaget? Det verkar så abstrakt. Jag är inte olycklig. Men jag kan inte heller säga att jag är nöjd med mitt liv. Vänner som har lämnat en bakom har gjort det svårt för mig under det här året. Vänner som har betytt mycket och sedan huggit mig i ryggen. Jag är inte deprimerad. Men jag har förlorat mycket. Och jag är rädd för att förlora det jag redan har.

Jag har en slags önskan. En önskan att hitta fler riktiga vänner. En slags önskan att det finns fler av den typen. Men just nu ser jag dem inte. Det känns som de finns mest finns i tv-serier, en värld långt ifrån min egen.  Eller i en värld hos alla andra och jag ser på.  Och när jag försöker hitta dem, när jag litar på dem, då blir man nerhuggen. Finns lyckan för mig? Eller finns den bara hos alla andra?

Okej, det här låter deprimerande. Men jag undrar när jag får belöningen som jag har kämpat för. Just nu känns det som jag går på minus än på plus, tack vare dåliga vänner som svikit mig så hårt. Vilken tur att de aldrig kommer att kunna läsa det här

Ni försökte krossa mig.

Jag är starkare idag än då.  Jag behöver inte er.